Dåliga minnen

Igår och idag har jag vansinnig galopperande ångest. Jag har också en lätt förkylning, och ironiskt nog tror jag det är så att förkylningssymptomen orsakar ångesten. Ångesten är mycket mer obehaglig och handikappande än förkylningen, så det känns ju inte helt funktionellt.

Jag tror helt enkelt jag har en betingad respons av skräck och fasa inför lätt feber och ont i huvudet. Känner jag mig lite hängig och obehaglig i kroppen så associerar jag uppenbarligen till alla andra gånger jag känt så och misslyckats/skämts/överansträngt mig. Det blir fullt påslag av autonoma nervsystemet och jag går in i fullt grubbel-mode och letar fel och faror överallt och försöker lösa inbillade eller potentiella framtida katastrofer.

Det svåra är att komma ihåg att det är en betingning. Att reaktionen är verklig och de fysiska känslorna är verkliga, men lösningen är inte att aktivt skanna av omgivningen efter hot och försöka tänka ut potentiella lösningar. Det är bara ett effektivt sätt att upprätthålla problemet.

Min hjärna går in i ett läge där det är obehagligt lätt att föreställa mig att alla hatar mig. Att jag är värdelös. Att jag kommer att bli utskämd och ensam och sviken och övergiven, och att det bästa jag kan göra är att gömma mig i en garderob, eller försvinna helt och hållet. Massiv, total felstyrning i synapserna.

Dessvärre har jag erfarenheter med mig sen tidigare i livet av att allt det där har stämt vid olika tillfällen. Det är inte så att människor inte alls kan vända sig emot en på en femöring, att de man litar mest på inte plötsligt kan svika en, eller att man (jag) kan sitta fast i ett sammanhang där många människor genuint föraktar och avskyr en, och de som borde skydda en vänder ryggen till och går. Det har hänt. Mig. Det har hänt på riktigt, och jag har inga som helst garantier att det inte kan hända igen.

Men det är inte poängen. Poängen är att min hjärna dessvärre har en inlärningshistoria som gör att inför vissa fysiska stimuli (t ex sjukdom) så aktiveras de minnena som om de vore sanna nu, och jag känner mig med ens väldigt hotad och utsatt. Det innebär dock inte, och det är det viktiga, att risken att något hemskt ska hända är det minsta större idag än säg i förrgår. Och inte heller innebär det att det min hjärna automatiskt sätter igång och gör är konstruktivt eller på något sätt minskar risken.

Det som är konstruktivt är att låta ångesten finnas där. Det får vara så här. Jag mår dåligt. Det är ok. Jag kan inte styra världen och det finns risker med att leva i den. Men det kan jag inte göra ett dugg åt, och att lägga en massa energi på att försöka styra och kontrollera sådant som inte går att påverka gör bara saken värre. Även om det skulle hända något hemskt så blir det inte mindre hemskt för att jag gått omkring och nojat över det i förväg.

Jag ska ta en dusch, och ta in tvätten från torkrummet, och ta en promenad. Och på promenaden ska jag gå förbi apoteket och hämta ut ångestdämpande medicin jag har på recept, för hur förståndig jag än är när jag resonerar och hur mycket jag än tror på teorin om att utsätta sig för icke-reell ångest (alltså ångest som kommer från inlärning i ofarliga situationer, inte ångest som är en varningssignal för faktisk fara) så orkar jag inte just nu. Jag hör brandlarmet, jag vet att det inte brinner, jag vet att det tystnar av sig själv om en stund - men nu vill jag bara trycka på avstängningsknappen.

Blodtryck

Bläärgh blärrgh. Igår och idag har jag börjat ta blodtrycksmedicin. Jag fick den utskriven för en vecka sen, men jag har bara inte velat. Dels för att jag mådde uselt på andra sätt och bara kände motvilja inför idén att dra på mig ännu fler biverkningar, och dels för att jag helt enkelt tycker illa om att ta mediciner. Jag har aldrig medicinerat regelbundet förut, och nu äter jag plötsligt inte bara två piller om dan, utan tre.

Concertan är en sak, den har jag kämpat för att få och den ger en konkret förbättring i min vardag för något som inte påverkas på andra sätt. Men både anti-depp och blodtryckssänkande känns som att de åtgärdar symptom på problem i mitt liv. Som att stänga av brandlarmet samtidigt som lågorna slickar taket och huset blir alltmer rökfyllt. Jag vill inte ha medicin för att inte bli deprimerad igen och för att motverka högt blodtryck. Jag vill ha ett liv som är tillräckligt givande, lugnt och hälsosamt så att jag inte blir deprimerad eller får högt blodtryck.

Det var som för nåt år sen när jag fick käkledsinflammation av att jag gnisslade tänder på nätterna. Jag fick tips om bettskena från flera olika personer - själv ville jag leva ett liv som inte gjorde mig så stressad att jag gnisslade tänderna nätterna igenom av det.  För mig kändes det som en mer rimlig lösning.

Jag tröstar mig med att jag just nu har en unik möjlighet att skapa ett sådant liv. Just denna höst har jag carte blanche att göra precis de saker jag behöver för att må bra. Mitt mål är att till jul ska blodtrycket klara sig fint utan medicin, och jag tror inte det är orealistiskt.

Jag fick labbesked om dålig kolesterolkvot också, det gjorde mig lite extra ur gängorna. Det är ironiskt - alla år jag har mått skit och ganska ofta önskat någon skulle hitta någon form av fysiskt, diagnostiserbart, behandlingsbart problem hos mig, så att jag skulle bli förstådd och tagen på allvar och få nån slags hopp. Och nu, när jag äntligen äntligen har fått både diagnos och respektfullt bemötande och för första gången sen jag var fem har en chans att få en vardag som fungerar för mig - då får jag plötsligt dumma medicinska problem som jag bör ta piller mot.

Trams säger jag! Trams!

Bättre!

"Jag mår bättre,  så mycket bättre..." Gnolar ledmotivet från Dr McStuffins, vår morgonunderhållning från Disney Junior-kanalen. Jag mår faktiskt bättre. Det tar en stund att vakna på morgonen, men tjugo minuter efter att klockan ringt är jag faktiskt uppe och igång och gör saker. Helt fantastiskt.

Strategin att vila på riktigt, snarare än att bara sitta av tiden, verkar funka bra. Idag ska jag snart vila igen, sen ta nån slags promenad/cykeltur/utevistelse och äta lunch, och sen tja... sen ska jag nog vila igen. Men att jag kan funka och tänka och göra saker emellan gör mig helt otroligt lättad.

Nu har jag mest träningsvärk från gymmet igår, men det känns som ett överkomligt lidande. Jag kunde leka med Signe imorse! Utan att må jättedåligt eller tvinga mig själv, vi bara lekte en liten stund, tio minuter eller så, och det var kul. Jag vet inte hur länge sen det var det hände, men länge. Det ger mig hopp.

Strategier

Okej, så imorse var jag inte en zombie. Hurra! Somnade dödstrött och sov till kvart i åtta, men var faktiskt fullt fungerande när jag blev väckt. Sen tog AB Signe och drog iväg vid kvart i nio för att handla, och jag gick prompt tillbaka till sovrummet och lade mig igen.

Ungefär så har dan sett ut - nån timmes aktivitet, och sen har jag legat och vilat i sängen. Just nu anstränger jag mig att bara vila i såna lägen, för jag har insett att jag ofta läser eller slörsurfar eller ser på teve för att slippa känna efter. Det är mer flykt and faktisk vila, och gör kanske inte saken värre men jag kan hålla på med det länge utan att känna mig det minsta piggare efteråt. Om jag istället ligger och gör mindfullness-övningar, fokuserar på andning eller kroppscanning till exempel, så får jag först ångestpåslag och blir jätteorolig i kroppen och får hjärtklappning. Sen, om jag står ut med det ett tag, så känner jag hur trött jag är, och slappnar av och vilar på riktigt. Ibland somnar jag, ibland inte, men efter en stund så blir jag distinkt piggare och har vilat på ett helt annat sätt än om jag suttit och läst idiotiska trådar på familjeliv under samma tid...

Nu ska jag vila mer, i soffan med AB strax. Imorgon ska jag orka med lite mer än idag, det ger lite ångest att tänka på. Men just nu ska jag bara vila.

Zombie

Imorse vaknade jag med dimma i huvudet, och den håller envist i sig. Så okej, om jag tar 20 mg ritalin utöver concertan så får jag mysko påtändhets-syndrom. Om jag inte gör det blir jag en vandrande zombie (igen). Kul.

En tupplur mellan tolv och halv ett förbättrade läget litegrann, och nu sitter jag med en tallrik falaflar framför mig och försöker uppamma aptit. Eller i alla fall motivation att äta. Egentligen var planen att ta mig till gymmet idag, men jag orkar inte. Eller så här - jag vet vid det här laget att "orkar inte" är ett konstigt begrepp, jag orkar vad som helst långt bortom vad som är hälsosamt eller vettigt. Men jag "orkar inte" i betydelsen jag tror skadan av överansträngning från planering och intryck är större än hälsofördelen av motion. Så för att hitta en kompromiss tänkte jag ut och springa istället. Åtminstone byta kläder och ta mig ut genom dörren - vad jag i praktiken gör när jag är ute beror mycket på hur kroppen känns.

Det är sjukt frustrerande att må så här. Lite skrämmande, men mest frustrerande. Jag vill vara frisk och funka!

Hälsoblogg

AB frågade igår om jag inte skulle kunna skriva en dagbok över hur jag mår egentligen, eftersom det växlar så himla snabbt och ofta, och det är svårt att komma ihåg hur det egentligen var för en vecka sen. Det funkar bäst för mig att skriva på nätet, och den här bloggen finns redan. Så så får det bli.

Det kommer innebära en massa detaljer om mitt mående jag starkt misstänker att ingen överhuvudtaget är intresserad av. Men det är okej. Jag tror det är bra för mig att öva på att berätta även om sånt jag tror inte är viktigt för någon annan.

Hela veckan har jag känt mig jättekonstig av och till, och idag provade jag att inte ta ritalin, utan bara concerta 36 mg på morgonen. Det var nog helt sant som jag misstänkte att alla mysko symptom jag hade var för hög dos metylfenidat, för idag har jag inte känt av nästan några alls. Lite lite några gånger, men ingenting som igår.

Just nu, vid halv sju, är jag däremot dödstrött och känner mig febrig och ledsen. Hopplöshetstankar och depp kommer när jag är trött, eller snarare när jag är trött och känner krav på mig att göra saker ändå. Men jag inser också att trötthetskänslan i huvudet och trycket över pannan och hjässan har varit borta ett tag, för nu känns det nytt och konstigt när det känns så. Hela våren och första halvan av sommaren kändes det så från det att jag vaknade tills dess att jag somnade.

Utmaningen ikväll blir att inte fräsa åt AB och inte fastna i skuldkänslor över att jag är trött. Jag får vara trött. Och jag kan i alla fall inte göra ett skit åt det.'

Mammaminnen

Jag insåg häromdan att jag inte har några minnen av min mamma från innan jag var tio år gammal. Jag vet att jag inte hade några minnen alls (det var helt tomt bara) från tiden innan tioårsåldern när jag precis hade blivit vuxen, runt 18-20 sådär. Sen har jag gått i terapi och haft diverse kriser och växt upp, och pö om pö har det kommit tillbaka fler minnen. Men, insåg jag, inga där min mamma är med. Det är som att titta på fotografier där en person är bortsuddad.

Med minnen menar jag alltså episodiska minnen, sådär som en film eller bild i huvudet, att man kan återkalla hur det var och hur det såg ut och hur det kändes. Jag har en massa kunskap om min barndom, jag kan räkna upp var vi bodde och vad folk och djur hette och sådär, det är ingen minneslucka på så sätt. Det är mer som en gardin som gått ner, eller en filmspelare utan ström. Det finns där, men det visas inte. Sen har det visats mer och mer under åren, men nu börjar jag tvivla på det jag minns.

Jag vet att min mamma fanns där när jag var liten. Jag har bilder på det. Jag ser att hon är en jättefin mormor till min dotter. Hon finns i mitt liv nu, och vi har en relation, stundom ansträngd och plågsam, men ofta fin och nära. När det gäller min pappa kan jag t ex minnas han läste saga för mig och min bror på kvällarna, i mammas och pappas säng, en unge på varje arm. Jag minns hur det kändes, några av böckerna han läste och sånt. Men jag vet som fakta att han och mamma turades om - och jag har inga minnesbilder av att mamma läser saga. Inga alls. Inte godnattsaga, inga andra sagor.

Jag har inga minnen av några kramar, pussar, nattningar. Det jag minns är några få episoder, som är starkt negativt laddade - gånger jag var arg, när hon kränkte mig, när jag kände mig sviken. De finns kvar, en handfull. Men nästan inga positiva. Jag har nog alltid antagit att det var så det såg ut, att det jag minns är det som fanns. Men nu börjar jag undra. Det kanske finns mer, men som jag inte kommer ihåg.

Jag vill komma ihåg. Jag tror det finns nåt där.

Lugna mornar

Just nu sitter Signe i soffan med iPaden i knäet, och jag sitter bredviv med laptopen i knäet. Om en stund är det dags att gå till förskolan. Men inte än.

Inte än.

Perspektiv

Jag pratade med en annan förskolemamma förra veckan, som apropå nånting ställde sig frågande till om det inte är väldigt lätt att få ADHD-diagnos nuförtiden. "Det verkar ju som om alla ungar har det..." Jag höll inte med, utan hävdade med viss auktoritet att nej, tyvärr är det faktiskt rätt svårt.

Hursomhelst, det var inte grejen. Men det fick mig att fundera på en sak. Ja, fler barn får NPF-diagnoser nu för tiden. Men varför förutsätter vi att problemen inte var lika vanliga för säg hundra år sen?

Nuförtiden har vi nolltolerans mot spädbarnsdöd. Väldigt få av våra ungar springer ut i gator, blir överkörda av tåg, drunknar i bäckar. Jag menar, det händer, men det känns rätt tryggt att säga att det händer mer sällan nu. Inte heller slår vi barn till passivitet. Alla barn får tillräckligt att äta, och vi letar reda på barn och undrar var de tog vägen om de inte kommer till skolan.

Kan det inte vara så enkelt att de barn som nu får NPF-diagnoser tidigare helt enkelt for illa? Fick stryk, råkade ut för olyckor, drack sprit, hoppade av skolan, blev på smällen eller hamnade i fängelse?

Det är som om vi antar att det gick bra för alla för hundra år sedan, och att de moderna problem som dykt upp och som vi försöker lösa på olika sätt inte fanns. De kanske visst fanns - men inte syntes så väl i en tillvaro där majoriteten av befolkningen svalt, söp och hostade ihjäl sig i TBC...

Oväntad övning

Vi jobbar med en kurs i mindfullness just nu, jag och min uppsatskollega. Bland annat har jag en del ljudspår och vi undersöker vilka av dessa vi vill använda och på vilket sätt. Jag hade hittat ett med den så kallade "russinövningen", där man ska äta ett russin uppmärksamt och långsamt, och tänkte lyssna igenom den.

Men istället för en uppmaning att äta russin så var det som dök upp på ljudfilen "föreställ dig att du av en ödets nyck har dött men kan närvara som en ande på din egen begravning. Föreställ dig att dina nära och kära är där. Tänk dig in i vad de skulle säga vid din kista."

Jahaja. Tack. För att tänka mig in i vad min treåring skulle göra på sin mammas begravning var ju precis den pick me up som jag behövde idag. Och, för all del, min fru och själsfrände, som med mig delar övertygelsen att det där med att leva vidare om den andre dör inte är sådär väldigt mycket att stå efter. Om det inte vore för treåringen, förstås.

Jag gjorde faktiskt övningen, men jag föreställde mig död vid en aktningsvärd ålder av sisådär 100-110 år, och med inte bara barn utan också barnbarn och kanske rentav barnbarnsbarn samlade kring kistan. Det blev bättre. Alla sade väldigt snälla saker om mig, i min fantasi.

Nu ska jag skaka av mig obehaget av bilder av begravning, kistor och blommor och gå och äta lunch innan det är dags att åka till skolan.

Bolltäcke?

Idag kommer en arbetsterapeut hem till oss.

Det är egentligen slutet på en lång kedja av händelser, som började i höstas, eller i vintras kanske. Eller tja, nån gång runt slutet av augusti 2009, om man så vill.

Vi har världens underbaraste dotter. Dels är hon faktiskt (faktiskt!) rent objektivt sett världens finaste, sötaste, coolaste, häftigaste, roligaste och rent allmän mest fascinerande unge någonsin (ja, förutom just ditt eller dina ungar förstås, de är nästan lika coola, det fattar ju jag också), och dels har vi som mammor ända sen hon kom till oss ett oavvisligt ansvar att se till att all hennes awewomness kommer till sin rätt. Att hon kan leva ett tryggt och fritt liv där hon kan må bra och växa upp och bli en trygg och hyfsat lycklig människa.

Riktigt hur det där ska gå till har inte alltid varit alldeles uppenbart. För förutom att vara helt jädra supercool så har hon det också rätt besvärligt ibland. Hon har av och till sovit så lite och så upphackat att vi mammor har gått på knäna helt och hållet. Men dessvärre så har hon också, mer än av och till, sovit så lite och så upphackat att hon själv går på knäna.

Hon stortrivs på förskolan. När hon är där. Men när hon inte är där började hon framförallt i vintras att säga "imorgon ska jag väl inte till förskolan?" och "neee-eeej! Inte förskolan!" och "är det lördag imorgon? Jag vill att det ska vara lördag!".

Det var inte "trots". Det var inte "jag bestämmer!". Vi har sett det. Vi känner igen det. Och det var inte upptagenhet med att leken just nu är så rolig att det är jobbigt att byta. Vi har sett det med och känner igen det också.

Det här var, och är ibland nu med, vånda. Ångest. Rädsla och vanmakt. Det här var... saker jag inte vill att min treåring ska känna. Kombinerat med mardrömmar, liten matlust, och klagomål gång på gång om ont i huvudet och ont i magen. Hon var vit som snö i ansiktet på eftermiddagen när hon hämtades från förskolan, förutom runt ögonen där det såg ut som om någon tagit en stor kolbit och ritat runt. Fast det hade förstås ingen.

Vi ringde  den braiga distriktsköterskan på BVC och pratade en stund. Och hon skickade en remiss till en barnpsykolog.

Sen hände inte så mycket. Vi började försöka ha Signe kortare dagar på förskolan, vilket är svårt efter vi båda har heltidssysselsättningar och jag inte är riktigt frisk från min utbrändhet och AB har 1,5 timmes restid till jobbet. AB skulle kanske kunna gå ner i tid - vi har pratat om det rätt ofta. Men hennes lön är vår enda inkomst, och vi går redan back 5000 kr i månaden. Många av de grejer vi lägger pengar på är sånt som får vår ansträngda vardag att gå ihop, (mat, kläder, bilen, kursböcker till mig, hundens försäkring, busskort, lägenheten vi bor i osv) och tja, vi har svårt att lösa det så.

Sen. Sen när jag har examen och kan söka jobb. Då kommer vi ha två inkomster och åtminstone en av oss kan gå ner i tid. Men det är om tidigast fyra månader, och vår treåring mår dåligt nu. Är man tre år är fyra månader lång tid.

Men vi kämpade på, våren och ljuset har gjort saker lättare, min ork blir lite större sakta men säkert, och vi prövade en sak till: melatonin. Det är ett kroppseget hormon som reglerar sömn och dygnsrytm, och det går att köpa. I USA och resten av Europa är det ett kosttillskott som säljs i hälsokostaffärer. I Sverige är det ett licensbelagt medicinskt preparat. Vi läste på den forskning som finns, pratade med bekanta som använde det, och har gett Signe 2 mg melatonin varje kväll i nästan en månad nu, köpt från engelsk hälsokostaffär.

Det gör ingen skillnad för hennes nattsömn i stort (vilket inte är så konstigt eftersom det går ur kroppen på ca 3h), och hon vaknar fortfarande olycklig kvart i fem med orden "Jag är så tröööööött!" men det gör stor skillnad för hennes insomning, Istället för ångest och hysteri där hon blir hispigare och hispigare ju tröttare hon är så blir hon... sömnig. Tro't eller ej. Det är en fantastisk syn att se vår dotter sömnig...

Och sen fick vi en psykologtid. Och hon ska träffa Signe om ett par veckor men tills vidare fick vi en remiss till, till en arbetsterapeut för att prova ut ett bolltäcke. Och det är alltså det som ska göras i eftermiddag. 

Tänk om det skulle hjälpa? Tänk om det skulle ge vår lilla unge det hon behöver för att kunna sova så mycket att hon inte kollapsar av utmattning sisådär varannan dag?

Men jag vågar nog faktiskt inte hoppas. Vi kämpar på. Men vi har försökt så himla många olika saker för att ge henne det hon behöver och få en fungerande vardag för oss alla tre att jag inte riktigt tror på mirakellösningar. Eller lösningar alls. Utom möjligen tidens gång. Men man vet ju aldrig.

Det blir bättre...

Jag har haft som målsättning för helgen att inte bli förbannad på min familj. Och det har liksom inte att göra med huruvida min familj gör saker som jag kan bli förbannad över - det gör de garanterat. Båda två. Var femte minut, ungefär. Men att bli förbannad över samma saker gång på gång, som ändå inte ändras, och där den som mår allra sämst av det är jag själv, det är helt enkelt inte en bra strategi.

I våras när vi hade en period när jag och AB grälade väldigt mycket, så kom jag på mig själv med att bli fullständigt topp tunnor rasande på henne vid ett tillfälle, eftersom hon skyndade sig. Jag höll på med något i hallen, Signe var med mig och välte något, det skramlade och jag gjorde något frustrerat ljud, AB skyndade sig ut för att hjälpa till, och bara det faktum att hon halvsprang metrarna över vardagsrumsgolvet fick mig att se rött.

Då insåg jag med ens att det faktiskt inte riktigt handlar om vad hon gör eller inte gör. Om det räcker med att hon rör sig i lägenheten för att mitt huvud ska förvandlas till ett svart och rött snårigt ormbo av ilska så ligger problemet inte hos henne utan hos mig.

I efterhand ser jag ju att jag var på den absoluta gränsen av min ork den våren, under sommaren tog orken fullständigt slut, helt och hållet fullständigt, och jag blev allvarligt sjuk i depression. Nu, ett år senare, mår jag bättre och njuter hejdlöst av att inte vara deprimerad längre och vara på väg att bli frisk från utbrändheten. Men det där svarta ormboet kommer då och då ändå, och det är mest rätt jobbigt.

Nu är det söndag eftermiddag, och faktum är att både min fru och min dotter är fantastiska. Jag älskar dem innerligt och hejdlöst, och jag känner det. Den känslan, den vetskapen, gör att jag kan le överseende när det blir fel och komma ihåg att det snart blir bra igen när det kör ihop sig. Än så länge måste jag säga att det här har varit den bästa helgen på länge.

Snart kommer Signe hem från lunchbesök hos mormor och då ska hon och jag baka muffins. Från mix. Man häller på vatten och vispar. Jag tror det är perfekt nivå för vår matlagningskonst, helt ärligt talat. Om det blir någon jordgubbsglasyr över att faktiskt lägga på muffinsen blir jag förvånad.

Betydelsen av riktigt gott kaffe

Idag fixade jag espresso-maskinen. Den har stått dammig och oanvänd sen flytten, ungefär, dvs runt tre år nu. Jag har gjort ett halvhjärtat försök att använda den, och när den strulade så gav jag upp och lät det vara tills nån dag då jag hade mer energi.

Vilket alltså visade sig vara idag. Och nu strulade den inte alls, jag sköljde igenom den några gånger och sen gjorde jag en fantastiskt god kopp espresso. Det var ju såhär kaffe skulle smaka!

På något sätt känns det som om jag erövrat en liten bit civilisation, och vad mera är, en liten bit mänsklig värdighet. Jag hade tid och ork att fixa espresso-maskinen! Yey mig!

Sen att jag sovit hela dagen i övrigt eftersom jag är så himla utslagen av något dumt virus, det vet jag inte riktigt var det passar in i den här historien.