Vi jobbar med en kurs i mindfullness just nu, jag och min uppsatskollega. Bland annat har jag en del ljudspår och vi undersöker vilka av dessa vi vill använda och på vilket sätt. Jag hade hittat ett med den så kallade "russinövningen", där man ska äta ett russin uppmärksamt och långsamt, och tänkte lyssna igenom den.
Men istället för en uppmaning att äta russin så var det som dök upp på ljudfilen "föreställ dig att du av en ödets nyck har dött men kan närvara som en ande på din egen begravning. Föreställ dig att dina nära och kära är där. Tänk dig in i vad de skulle säga vid din kista."
Jahaja. Tack. För att tänka mig in i vad min treåring skulle göra på sin mammas begravning var ju precis den pick me up som jag behövde idag. Och, för all del, min fru och själsfrände, som med mig delar övertygelsen att det där med att leva vidare om den andre dör inte är sådär väldigt mycket att stå efter. Om det inte vore för treåringen, förstås.
Jag gjorde faktiskt övningen, men jag föreställde mig död vid en aktningsvärd ålder av sisådär 100-110 år, och med inte bara barn utan också barnbarn och kanske rentav barnbarnsbarn samlade kring kistan. Det blev bättre. Alla sade väldigt snälla saker om mig, i min fantasi.
Nu ska jag skaka av mig obehaget av bilder av begravning, kistor och blommor och gå och äta lunch innan det är dags att åka till skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar