Bolltäcke?

Idag kommer en arbetsterapeut hem till oss.

Det är egentligen slutet på en lång kedja av händelser, som började i höstas, eller i vintras kanske. Eller tja, nån gång runt slutet av augusti 2009, om man så vill.

Vi har världens underbaraste dotter. Dels är hon faktiskt (faktiskt!) rent objektivt sett världens finaste, sötaste, coolaste, häftigaste, roligaste och rent allmän mest fascinerande unge någonsin (ja, förutom just ditt eller dina ungar förstås, de är nästan lika coola, det fattar ju jag också), och dels har vi som mammor ända sen hon kom till oss ett oavvisligt ansvar att se till att all hennes awewomness kommer till sin rätt. Att hon kan leva ett tryggt och fritt liv där hon kan må bra och växa upp och bli en trygg och hyfsat lycklig människa.

Riktigt hur det där ska gå till har inte alltid varit alldeles uppenbart. För förutom att vara helt jädra supercool så har hon det också rätt besvärligt ibland. Hon har av och till sovit så lite och så upphackat att vi mammor har gått på knäna helt och hållet. Men dessvärre så har hon också, mer än av och till, sovit så lite och så upphackat att hon själv går på knäna.

Hon stortrivs på förskolan. När hon är där. Men när hon inte är där började hon framförallt i vintras att säga "imorgon ska jag väl inte till förskolan?" och "neee-eeej! Inte förskolan!" och "är det lördag imorgon? Jag vill att det ska vara lördag!".

Det var inte "trots". Det var inte "jag bestämmer!". Vi har sett det. Vi känner igen det. Och det var inte upptagenhet med att leken just nu är så rolig att det är jobbigt att byta. Vi har sett det med och känner igen det också.

Det här var, och är ibland nu med, vånda. Ångest. Rädsla och vanmakt. Det här var... saker jag inte vill att min treåring ska känna. Kombinerat med mardrömmar, liten matlust, och klagomål gång på gång om ont i huvudet och ont i magen. Hon var vit som snö i ansiktet på eftermiddagen när hon hämtades från förskolan, förutom runt ögonen där det såg ut som om någon tagit en stor kolbit och ritat runt. Fast det hade förstås ingen.

Vi ringde  den braiga distriktsköterskan på BVC och pratade en stund. Och hon skickade en remiss till en barnpsykolog.

Sen hände inte så mycket. Vi började försöka ha Signe kortare dagar på förskolan, vilket är svårt efter vi båda har heltidssysselsättningar och jag inte är riktigt frisk från min utbrändhet och AB har 1,5 timmes restid till jobbet. AB skulle kanske kunna gå ner i tid - vi har pratat om det rätt ofta. Men hennes lön är vår enda inkomst, och vi går redan back 5000 kr i månaden. Många av de grejer vi lägger pengar på är sånt som får vår ansträngda vardag att gå ihop, (mat, kläder, bilen, kursböcker till mig, hundens försäkring, busskort, lägenheten vi bor i osv) och tja, vi har svårt att lösa det så.

Sen. Sen när jag har examen och kan söka jobb. Då kommer vi ha två inkomster och åtminstone en av oss kan gå ner i tid. Men det är om tidigast fyra månader, och vår treåring mår dåligt nu. Är man tre år är fyra månader lång tid.

Men vi kämpade på, våren och ljuset har gjort saker lättare, min ork blir lite större sakta men säkert, och vi prövade en sak till: melatonin. Det är ett kroppseget hormon som reglerar sömn och dygnsrytm, och det går att köpa. I USA och resten av Europa är det ett kosttillskott som säljs i hälsokostaffärer. I Sverige är det ett licensbelagt medicinskt preparat. Vi läste på den forskning som finns, pratade med bekanta som använde det, och har gett Signe 2 mg melatonin varje kväll i nästan en månad nu, köpt från engelsk hälsokostaffär.

Det gör ingen skillnad för hennes nattsömn i stort (vilket inte är så konstigt eftersom det går ur kroppen på ca 3h), och hon vaknar fortfarande olycklig kvart i fem med orden "Jag är så tröööööött!" men det gör stor skillnad för hennes insomning, Istället för ångest och hysteri där hon blir hispigare och hispigare ju tröttare hon är så blir hon... sömnig. Tro't eller ej. Det är en fantastisk syn att se vår dotter sömnig...

Och sen fick vi en psykologtid. Och hon ska träffa Signe om ett par veckor men tills vidare fick vi en remiss till, till en arbetsterapeut för att prova ut ett bolltäcke. Och det är alltså det som ska göras i eftermiddag. 

Tänk om det skulle hjälpa? Tänk om det skulle ge vår lilla unge det hon behöver för att kunna sova så mycket att hon inte kollapsar av utmattning sisådär varannan dag?

Men jag vågar nog faktiskt inte hoppas. Vi kämpar på. Men vi har försökt så himla många olika saker för att ge henne det hon behöver och få en fungerande vardag för oss alla tre att jag inte riktigt tror på mirakellösningar. Eller lösningar alls. Utom möjligen tidens gång. Men man vet ju aldrig.