Åtta veckor nyfödd

Heddas beräknade datum var den 14/8 och nu är det den 22/8. Hon skulle varit i sin första vecka nu, alldeles nyfödd. Men vi har haft henne i vårt liv i snart åtta veckor. Det är svårt att veta vad jag ska svara när folk frågar hur gammal hon är.

Jag har börjat kunna säga att hon föddes i alla fall. Att hon föddes för sju veckor sen. Men att hon kom tidigt och skulle ha fötts nyss.

Signe har fyllt åtta och började skolan igår. Det är otroligt skönt att ha nån slags vardag och inte vara tillsammans allihop hela tiden. Men det är jobbigt för att hon tycker att det är jobbigt. Jag önskar att hon mådde bättre.

Mitt kejsarsnitt har läkt hyfsat. Det gör inte ont, jag har tappat känseln lite runt själva ärret men smärtan är borta. Och jag känner mig hel igen, inte längre avbruten på mitten.

Gräl och saknad

Det plågsammaste med att vara inlåst på sjukhus var att vara ifrån Signe. Att inte få lukta på henne, se henne, veta att hon mådde bra. Eller hjälpa henne om hon inte mådde bra.

Och nu när vi är hemma igen är vi osams halva tiden och jag blir så arg att jag vill slåss. Vi grälar och bråkar och stissar upp varandra alla tre och vi är så förutsägbara att det är som att ofrivilligt vara skådespelare i en usel ångestfylld pjäs om dysfunktionella familjer. Som kör samma föreställning varje kväll, med samma trötta repliker och samma repetitiva utbrott och smällande i dörrar.

Om vi nu saknade varandra så mycket, borde vi inte kunna hålla sams när vi väl får vara tillsammans? Skulle man ju kunna tycka.

Väntan

En kväll när Hedda var några dagar gammal satt vi i skymningen på intensiven och väntade. AB hade Hedda på magen och satt i den stora svarta fåtöljen. Jag satt på en pall bredvid.

Hedda fick morfin och alvedon och hade ändå ont då och då. Hennes lilla kropp växlade i färgerna tegelrött och sjukligt gul. Hennes rygg, armar och lår var täckta av mörkblå fläckar och märken.

Tidigare under kvällen hade en äldre man, med en skylt där det stod LÄKARE och ett namn han mumlade fram och jag direkt glömde, utan medkänsla förklarat att Heddas brist på trombocyter kunde bero på en infektion. Eller på ett tillstånd orsakat av mig som innebar att hon inte kunde göra egna trombocyter. Antydningsvis var det senare dödligt. Det första var väl lite bättre.

Sen hade hon fått dropp i en timme med en transfusion. En klar vätska, samma utseende som koksaltlösning, leddes in i infarten hon hade i foten. Sen väntade vi en timme. Sen stack de henne igen, denna gång i huvudet. AB höll henne medan de stack, jag tittade bort.

Sen väntade vi. Efter en timme skulle provsvaren komma. Efter två timmar hade vi ännu inte hört nåt. Natten föll över avdelningen. Den ljusa juninatten där  ett kallt blått sken fortsatte falla in genom fönsterrutorna medan klockan gick till midnatt och förbi. AB satt med Hedda. Jag satt på en pall bredvid. Det fanns inget att säga, våra ord hade tagit slut för länge sen.

Om provsvaret visade att trombocyterna försvunnit betydde det att vår minimala lilla dotter hade någon fruktansvärd sjukdom. Om de fanns kvar skulle hon bli bra. Vi väntade och natten gick. Genom glasväggarna såg vi sköterskorna prata i sitt kontor. Ingen hade något besked till oss.

Tills de hade det. Provsvaren hade kommit. Det var oklart. Trombocyterna hade stigit litegrann men alldeles för lite. Inget gick att säga. De skulle göra om alltihop imorgon.

Fortfarande stumt skräckslagna gick vi och lade oss.

Kejsarsnitt

Såret börjar läka. Men jag känner mig avskuren på mitten. Som om jag är jag från naveln och uppåt. Men resten är avbrutet och trasigt. Som en sönderlekt leksak.

Jag har så svårt att säga att Hedda föddes den där timmen den 29e juni. Hon kom ut. De skar ut henne ur mig. Hon kom till oss då, men det känns inte som att hon föddes.

Kanske för att hon egentligen inte skulle varit född än.