Gräl och saknad

Det plågsammaste med att vara inlåst på sjukhus var att vara ifrån Signe. Att inte få lukta på henne, se henne, veta att hon mådde bra. Eller hjälpa henne om hon inte mådde bra.

Och nu när vi är hemma igen är vi osams halva tiden och jag blir så arg att jag vill slåss. Vi grälar och bråkar och stissar upp varandra alla tre och vi är så förutsägbara att det är som att ofrivilligt vara skådespelare i en usel ångestfylld pjäs om dysfunktionella familjer. Som kör samma föreställning varje kväll, med samma trötta repliker och samma repetitiva utbrott och smällande i dörrar.

Om vi nu saknade varandra så mycket, borde vi inte kunna hålla sams när vi väl får vara tillsammans? Skulle man ju kunna tycka.

Bättre!

"Jag mår bättre,  så mycket bättre..." Gnolar ledmotivet från Dr McStuffins, vår morgonunderhållning från Disney Junior-kanalen. Jag mår faktiskt bättre. Det tar en stund att vakna på morgonen, men tjugo minuter efter att klockan ringt är jag faktiskt uppe och igång och gör saker. Helt fantastiskt.

Strategin att vila på riktigt, snarare än att bara sitta av tiden, verkar funka bra. Idag ska jag snart vila igen, sen ta nån slags promenad/cykeltur/utevistelse och äta lunch, och sen tja... sen ska jag nog vila igen. Men att jag kan funka och tänka och göra saker emellan gör mig helt otroligt lättad.

Nu har jag mest träningsvärk från gymmet igår, men det känns som ett överkomligt lidande. Jag kunde leka med Signe imorse! Utan att må jättedåligt eller tvinga mig själv, vi bara lekte en liten stund, tio minuter eller så, och det var kul. Jag vet inte hur länge sen det var det hände, men länge. Det ger mig hopp.

Lugna mornar

Just nu sitter Signe i soffan med iPaden i knäet, och jag sitter bredviv med laptopen i knäet. Om en stund är det dags att gå till förskolan. Men inte än.

Inte än.

Oväntad övning

Vi jobbar med en kurs i mindfullness just nu, jag och min uppsatskollega. Bland annat har jag en del ljudspår och vi undersöker vilka av dessa vi vill använda och på vilket sätt. Jag hade hittat ett med den så kallade "russinövningen", där man ska äta ett russin uppmärksamt och långsamt, och tänkte lyssna igenom den.

Men istället för en uppmaning att äta russin så var det som dök upp på ljudfilen "föreställ dig att du av en ödets nyck har dött men kan närvara som en ande på din egen begravning. Föreställ dig att dina nära och kära är där. Tänk dig in i vad de skulle säga vid din kista."

Jahaja. Tack. För att tänka mig in i vad min treåring skulle göra på sin mammas begravning var ju precis den pick me up som jag behövde idag. Och, för all del, min fru och själsfrände, som med mig delar övertygelsen att det där med att leva vidare om den andre dör inte är sådär väldigt mycket att stå efter. Om det inte vore för treåringen, förstås.

Jag gjorde faktiskt övningen, men jag föreställde mig död vid en aktningsvärd ålder av sisådär 100-110 år, och med inte bara barn utan också barnbarn och kanske rentav barnbarnsbarn samlade kring kistan. Det blev bättre. Alla sade väldigt snälla saker om mig, i min fantasi.

Nu ska jag skaka av mig obehaget av bilder av begravning, kistor och blommor och gå och äta lunch innan det är dags att åka till skolan.

Samtal vid middagsbordet

C: Jag kollade på SF, och det går en film vid halv två imorgon, "Lilla Anna och Långa Farbrorn". Det kanske skulle vara något?

Signe: Då vill jag inte stanna hos mormor...

AB: Nej vännen, du ska inte stanna hos mormor. Mammorna hade inte tänkt gå och se "Lilla Anna" själva.