Gräl och saknad

Det plågsammaste med att vara inlåst på sjukhus var att vara ifrån Signe. Att inte få lukta på henne, se henne, veta att hon mådde bra. Eller hjälpa henne om hon inte mådde bra.

Och nu när vi är hemma igen är vi osams halva tiden och jag blir så arg att jag vill slåss. Vi grälar och bråkar och stissar upp varandra alla tre och vi är så förutsägbara att det är som att ofrivilligt vara skådespelare i en usel ångestfylld pjäs om dysfunktionella familjer. Som kör samma föreställning varje kväll, med samma trötta repliker och samma repetitiva utbrott och smällande i dörrar.

Om vi nu saknade varandra så mycket, borde vi inte kunna hålla sams när vi väl får vara tillsammans? Skulle man ju kunna tycka.

Hälsoblogg

AB frågade igår om jag inte skulle kunna skriva en dagbok över hur jag mår egentligen, eftersom det växlar så himla snabbt och ofta, och det är svårt att komma ihåg hur det egentligen var för en vecka sen. Det funkar bäst för mig att skriva på nätet, och den här bloggen finns redan. Så så får det bli.

Det kommer innebära en massa detaljer om mitt mående jag starkt misstänker att ingen överhuvudtaget är intresserad av. Men det är okej. Jag tror det är bra för mig att öva på att berätta även om sånt jag tror inte är viktigt för någon annan.

Hela veckan har jag känt mig jättekonstig av och till, och idag provade jag att inte ta ritalin, utan bara concerta 36 mg på morgonen. Det var nog helt sant som jag misstänkte att alla mysko symptom jag hade var för hög dos metylfenidat, för idag har jag inte känt av nästan några alls. Lite lite några gånger, men ingenting som igår.

Just nu, vid halv sju, är jag däremot dödstrött och känner mig febrig och ledsen. Hopplöshetstankar och depp kommer när jag är trött, eller snarare när jag är trött och känner krav på mig att göra saker ändå. Men jag inser också att trötthetskänslan i huvudet och trycket över pannan och hjässan har varit borta ett tag, för nu känns det nytt och konstigt när det känns så. Hela våren och första halvan av sommaren kändes det så från det att jag vaknade tills dess att jag somnade.

Utmaningen ikväll blir att inte fräsa åt AB och inte fastna i skuldkänslor över att jag är trött. Jag får vara trött. Och jag kan i alla fall inte göra ett skit åt det.'

Oväntad övning

Vi jobbar med en kurs i mindfullness just nu, jag och min uppsatskollega. Bland annat har jag en del ljudspår och vi undersöker vilka av dessa vi vill använda och på vilket sätt. Jag hade hittat ett med den så kallade "russinövningen", där man ska äta ett russin uppmärksamt och långsamt, och tänkte lyssna igenom den.

Men istället för en uppmaning att äta russin så var det som dök upp på ljudfilen "föreställ dig att du av en ödets nyck har dött men kan närvara som en ande på din egen begravning. Föreställ dig att dina nära och kära är där. Tänk dig in i vad de skulle säga vid din kista."

Jahaja. Tack. För att tänka mig in i vad min treåring skulle göra på sin mammas begravning var ju precis den pick me up som jag behövde idag. Och, för all del, min fru och själsfrände, som med mig delar övertygelsen att det där med att leva vidare om den andre dör inte är sådär väldigt mycket att stå efter. Om det inte vore för treåringen, förstås.

Jag gjorde faktiskt övningen, men jag föreställde mig död vid en aktningsvärd ålder av sisådär 100-110 år, och med inte bara barn utan också barnbarn och kanske rentav barnbarnsbarn samlade kring kistan. Det blev bättre. Alla sade väldigt snälla saker om mig, i min fantasi.

Nu ska jag skaka av mig obehaget av bilder av begravning, kistor och blommor och gå och äta lunch innan det är dags att åka till skolan.

Det blir bättre...

Jag har haft som målsättning för helgen att inte bli förbannad på min familj. Och det har liksom inte att göra med huruvida min familj gör saker som jag kan bli förbannad över - det gör de garanterat. Båda två. Var femte minut, ungefär. Men att bli förbannad över samma saker gång på gång, som ändå inte ändras, och där den som mår allra sämst av det är jag själv, det är helt enkelt inte en bra strategi.

I våras när vi hade en period när jag och AB grälade väldigt mycket, så kom jag på mig själv med att bli fullständigt topp tunnor rasande på henne vid ett tillfälle, eftersom hon skyndade sig. Jag höll på med något i hallen, Signe var med mig och välte något, det skramlade och jag gjorde något frustrerat ljud, AB skyndade sig ut för att hjälpa till, och bara det faktum att hon halvsprang metrarna över vardagsrumsgolvet fick mig att se rött.

Då insåg jag med ens att det faktiskt inte riktigt handlar om vad hon gör eller inte gör. Om det räcker med att hon rör sig i lägenheten för att mitt huvud ska förvandlas till ett svart och rött snårigt ormbo av ilska så ligger problemet inte hos henne utan hos mig.

I efterhand ser jag ju att jag var på den absoluta gränsen av min ork den våren, under sommaren tog orken fullständigt slut, helt och hållet fullständigt, och jag blev allvarligt sjuk i depression. Nu, ett år senare, mår jag bättre och njuter hejdlöst av att inte vara deprimerad längre och vara på väg att bli frisk från utbrändheten. Men det där svarta ormboet kommer då och då ändå, och det är mest rätt jobbigt.

Nu är det söndag eftermiddag, och faktum är att både min fru och min dotter är fantastiska. Jag älskar dem innerligt och hejdlöst, och jag känner det. Den känslan, den vetskapen, gör att jag kan le överseende när det blir fel och komma ihåg att det snart blir bra igen när det kör ihop sig. Än så länge måste jag säga att det här har varit den bästa helgen på länge.

Snart kommer Signe hem från lunchbesök hos mormor och då ska hon och jag baka muffins. Från mix. Man häller på vatten och vispar. Jag tror det är perfekt nivå för vår matlagningskonst, helt ärligt talat. Om det blir någon jordgubbsglasyr över att faktiskt lägga på muffinsen blir jag förvånad.