Dåliga minnen

Igår och idag har jag vansinnig galopperande ångest. Jag har också en lätt förkylning, och ironiskt nog tror jag det är så att förkylningssymptomen orsakar ångesten. Ångesten är mycket mer obehaglig och handikappande än förkylningen, så det känns ju inte helt funktionellt.

Jag tror helt enkelt jag har en betingad respons av skräck och fasa inför lätt feber och ont i huvudet. Känner jag mig lite hängig och obehaglig i kroppen så associerar jag uppenbarligen till alla andra gånger jag känt så och misslyckats/skämts/överansträngt mig. Det blir fullt påslag av autonoma nervsystemet och jag går in i fullt grubbel-mode och letar fel och faror överallt och försöker lösa inbillade eller potentiella framtida katastrofer.

Det svåra är att komma ihåg att det är en betingning. Att reaktionen är verklig och de fysiska känslorna är verkliga, men lösningen är inte att aktivt skanna av omgivningen efter hot och försöka tänka ut potentiella lösningar. Det är bara ett effektivt sätt att upprätthålla problemet.

Min hjärna går in i ett läge där det är obehagligt lätt att föreställa mig att alla hatar mig. Att jag är värdelös. Att jag kommer att bli utskämd och ensam och sviken och övergiven, och att det bästa jag kan göra är att gömma mig i en garderob, eller försvinna helt och hållet. Massiv, total felstyrning i synapserna.

Dessvärre har jag erfarenheter med mig sen tidigare i livet av att allt det där har stämt vid olika tillfällen. Det är inte så att människor inte alls kan vända sig emot en på en femöring, att de man litar mest på inte plötsligt kan svika en, eller att man (jag) kan sitta fast i ett sammanhang där många människor genuint föraktar och avskyr en, och de som borde skydda en vänder ryggen till och går. Det har hänt. Mig. Det har hänt på riktigt, och jag har inga som helst garantier att det inte kan hända igen.

Men det är inte poängen. Poängen är att min hjärna dessvärre har en inlärningshistoria som gör att inför vissa fysiska stimuli (t ex sjukdom) så aktiveras de minnena som om de vore sanna nu, och jag känner mig med ens väldigt hotad och utsatt. Det innebär dock inte, och det är det viktiga, att risken att något hemskt ska hända är det minsta större idag än säg i förrgår. Och inte heller innebär det att det min hjärna automatiskt sätter igång och gör är konstruktivt eller på något sätt minskar risken.

Det som är konstruktivt är att låta ångesten finnas där. Det får vara så här. Jag mår dåligt. Det är ok. Jag kan inte styra världen och det finns risker med att leva i den. Men det kan jag inte göra ett dugg åt, och att lägga en massa energi på att försöka styra och kontrollera sådant som inte går att påverka gör bara saken värre. Även om det skulle hända något hemskt så blir det inte mindre hemskt för att jag gått omkring och nojat över det i förväg.

Jag ska ta en dusch, och ta in tvätten från torkrummet, och ta en promenad. Och på promenaden ska jag gå förbi apoteket och hämta ut ångestdämpande medicin jag har på recept, för hur förståndig jag än är när jag resonerar och hur mycket jag än tror på teorin om att utsätta sig för icke-reell ångest (alltså ångest som kommer från inlärning i ofarliga situationer, inte ångest som är en varningssignal för faktisk fara) så orkar jag inte just nu. Jag hör brandlarmet, jag vet att det inte brinner, jag vet att det tystnar av sig själv om en stund - men nu vill jag bara trycka på avstängningsknappen.

Blodtryck

Bläärgh blärrgh. Igår och idag har jag börjat ta blodtrycksmedicin. Jag fick den utskriven för en vecka sen, men jag har bara inte velat. Dels för att jag mådde uselt på andra sätt och bara kände motvilja inför idén att dra på mig ännu fler biverkningar, och dels för att jag helt enkelt tycker illa om att ta mediciner. Jag har aldrig medicinerat regelbundet förut, och nu äter jag plötsligt inte bara två piller om dan, utan tre.

Concertan är en sak, den har jag kämpat för att få och den ger en konkret förbättring i min vardag för något som inte påverkas på andra sätt. Men både anti-depp och blodtryckssänkande känns som att de åtgärdar symptom på problem i mitt liv. Som att stänga av brandlarmet samtidigt som lågorna slickar taket och huset blir alltmer rökfyllt. Jag vill inte ha medicin för att inte bli deprimerad igen och för att motverka högt blodtryck. Jag vill ha ett liv som är tillräckligt givande, lugnt och hälsosamt så att jag inte blir deprimerad eller får högt blodtryck.

Det var som för nåt år sen när jag fick käkledsinflammation av att jag gnisslade tänder på nätterna. Jag fick tips om bettskena från flera olika personer - själv ville jag leva ett liv som inte gjorde mig så stressad att jag gnisslade tänderna nätterna igenom av det.  För mig kändes det som en mer rimlig lösning.

Jag tröstar mig med att jag just nu har en unik möjlighet att skapa ett sådant liv. Just denna höst har jag carte blanche att göra precis de saker jag behöver för att må bra. Mitt mål är att till jul ska blodtrycket klara sig fint utan medicin, och jag tror inte det är orealistiskt.

Jag fick labbesked om dålig kolesterolkvot också, det gjorde mig lite extra ur gängorna. Det är ironiskt - alla år jag har mått skit och ganska ofta önskat någon skulle hitta någon form av fysiskt, diagnostiserbart, behandlingsbart problem hos mig, så att jag skulle bli förstådd och tagen på allvar och få nån slags hopp. Och nu, när jag äntligen äntligen har fått både diagnos och respektfullt bemötande och för första gången sen jag var fem har en chans att få en vardag som fungerar för mig - då får jag plötsligt dumma medicinska problem som jag bör ta piller mot.

Trams säger jag! Trams!

Bättre!

"Jag mår bättre,  så mycket bättre..." Gnolar ledmotivet från Dr McStuffins, vår morgonunderhållning från Disney Junior-kanalen. Jag mår faktiskt bättre. Det tar en stund att vakna på morgonen, men tjugo minuter efter att klockan ringt är jag faktiskt uppe och igång och gör saker. Helt fantastiskt.

Strategin att vila på riktigt, snarare än att bara sitta av tiden, verkar funka bra. Idag ska jag snart vila igen, sen ta nån slags promenad/cykeltur/utevistelse och äta lunch, och sen tja... sen ska jag nog vila igen. Men att jag kan funka och tänka och göra saker emellan gör mig helt otroligt lättad.

Nu har jag mest träningsvärk från gymmet igår, men det känns som ett överkomligt lidande. Jag kunde leka med Signe imorse! Utan att må jättedåligt eller tvinga mig själv, vi bara lekte en liten stund, tio minuter eller så, och det var kul. Jag vet inte hur länge sen det var det hände, men länge. Det ger mig hopp.

Strategier

Okej, så imorse var jag inte en zombie. Hurra! Somnade dödstrött och sov till kvart i åtta, men var faktiskt fullt fungerande när jag blev väckt. Sen tog AB Signe och drog iväg vid kvart i nio för att handla, och jag gick prompt tillbaka till sovrummet och lade mig igen.

Ungefär så har dan sett ut - nån timmes aktivitet, och sen har jag legat och vilat i sängen. Just nu anstränger jag mig att bara vila i såna lägen, för jag har insett att jag ofta läser eller slörsurfar eller ser på teve för att slippa känna efter. Det är mer flykt and faktisk vila, och gör kanske inte saken värre men jag kan hålla på med det länge utan att känna mig det minsta piggare efteråt. Om jag istället ligger och gör mindfullness-övningar, fokuserar på andning eller kroppscanning till exempel, så får jag först ångestpåslag och blir jätteorolig i kroppen och får hjärtklappning. Sen, om jag står ut med det ett tag, så känner jag hur trött jag är, och slappnar av och vilar på riktigt. Ibland somnar jag, ibland inte, men efter en stund så blir jag distinkt piggare och har vilat på ett helt annat sätt än om jag suttit och läst idiotiska trådar på familjeliv under samma tid...

Nu ska jag vila mer, i soffan med AB strax. Imorgon ska jag orka med lite mer än idag, det ger lite ångest att tänka på. Men just nu ska jag bara vila.

Zombie

Imorse vaknade jag med dimma i huvudet, och den håller envist i sig. Så okej, om jag tar 20 mg ritalin utöver concertan så får jag mysko påtändhets-syndrom. Om jag inte gör det blir jag en vandrande zombie (igen). Kul.

En tupplur mellan tolv och halv ett förbättrade läget litegrann, och nu sitter jag med en tallrik falaflar framför mig och försöker uppamma aptit. Eller i alla fall motivation att äta. Egentligen var planen att ta mig till gymmet idag, men jag orkar inte. Eller så här - jag vet vid det här laget att "orkar inte" är ett konstigt begrepp, jag orkar vad som helst långt bortom vad som är hälsosamt eller vettigt. Men jag "orkar inte" i betydelsen jag tror skadan av överansträngning från planering och intryck är större än hälsofördelen av motion. Så för att hitta en kompromiss tänkte jag ut och springa istället. Åtminstone byta kläder och ta mig ut genom dörren - vad jag i praktiken gör när jag är ute beror mycket på hur kroppen känns.

Det är sjukt frustrerande att må så här. Lite skrämmande, men mest frustrerande. Jag vill vara frisk och funka!

Hälsoblogg

AB frågade igår om jag inte skulle kunna skriva en dagbok över hur jag mår egentligen, eftersom det växlar så himla snabbt och ofta, och det är svårt att komma ihåg hur det egentligen var för en vecka sen. Det funkar bäst för mig att skriva på nätet, och den här bloggen finns redan. Så så får det bli.

Det kommer innebära en massa detaljer om mitt mående jag starkt misstänker att ingen överhuvudtaget är intresserad av. Men det är okej. Jag tror det är bra för mig att öva på att berätta även om sånt jag tror inte är viktigt för någon annan.

Hela veckan har jag känt mig jättekonstig av och till, och idag provade jag att inte ta ritalin, utan bara concerta 36 mg på morgonen. Det var nog helt sant som jag misstänkte att alla mysko symptom jag hade var för hög dos metylfenidat, för idag har jag inte känt av nästan några alls. Lite lite några gånger, men ingenting som igår.

Just nu, vid halv sju, är jag däremot dödstrött och känner mig febrig och ledsen. Hopplöshetstankar och depp kommer när jag är trött, eller snarare när jag är trött och känner krav på mig att göra saker ändå. Men jag inser också att trötthetskänslan i huvudet och trycket över pannan och hjässan har varit borta ett tag, för nu känns det nytt och konstigt när det känns så. Hela våren och första halvan av sommaren kändes det så från det att jag vaknade tills dess att jag somnade.

Utmaningen ikväll blir att inte fräsa åt AB och inte fastna i skuldkänslor över att jag är trött. Jag får vara trött. Och jag kan i alla fall inte göra ett skit åt det.'