Perspektiv

Jag pratade med en annan förskolemamma förra veckan, som apropå nånting ställde sig frågande till om det inte är väldigt lätt att få ADHD-diagnos nuförtiden. "Det verkar ju som om alla ungar har det..." Jag höll inte med, utan hävdade med viss auktoritet att nej, tyvärr är det faktiskt rätt svårt.

Hursomhelst, det var inte grejen. Men det fick mig att fundera på en sak. Ja, fler barn får NPF-diagnoser nu för tiden. Men varför förutsätter vi att problemen inte var lika vanliga för säg hundra år sen?

Nuförtiden har vi nolltolerans mot spädbarnsdöd. Väldigt få av våra ungar springer ut i gator, blir överkörda av tåg, drunknar i bäckar. Jag menar, det händer, men det känns rätt tryggt att säga att det händer mer sällan nu. Inte heller slår vi barn till passivitet. Alla barn får tillräckligt att äta, och vi letar reda på barn och undrar var de tog vägen om de inte kommer till skolan.

Kan det inte vara så enkelt att de barn som nu får NPF-diagnoser tidigare helt enkelt for illa? Fick stryk, råkade ut för olyckor, drack sprit, hoppade av skolan, blev på smällen eller hamnade i fängelse?

Det är som om vi antar att det gick bra för alla för hundra år sedan, och att de moderna problem som dykt upp och som vi försöker lösa på olika sätt inte fanns. De kanske visst fanns - men inte syntes så väl i en tillvaro där majoriteten av befolkningen svalt, söp och hostade ihjäl sig i TBC...

Oväntad övning

Vi jobbar med en kurs i mindfullness just nu, jag och min uppsatskollega. Bland annat har jag en del ljudspår och vi undersöker vilka av dessa vi vill använda och på vilket sätt. Jag hade hittat ett med den så kallade "russinövningen", där man ska äta ett russin uppmärksamt och långsamt, och tänkte lyssna igenom den.

Men istället för en uppmaning att äta russin så var det som dök upp på ljudfilen "föreställ dig att du av en ödets nyck har dött men kan närvara som en ande på din egen begravning. Föreställ dig att dina nära och kära är där. Tänk dig in i vad de skulle säga vid din kista."

Jahaja. Tack. För att tänka mig in i vad min treåring skulle göra på sin mammas begravning var ju precis den pick me up som jag behövde idag. Och, för all del, min fru och själsfrände, som med mig delar övertygelsen att det där med att leva vidare om den andre dör inte är sådär väldigt mycket att stå efter. Om det inte vore för treåringen, förstås.

Jag gjorde faktiskt övningen, men jag föreställde mig död vid en aktningsvärd ålder av sisådär 100-110 år, och med inte bara barn utan också barnbarn och kanske rentav barnbarnsbarn samlade kring kistan. Det blev bättre. Alla sade väldigt snälla saker om mig, i min fantasi.

Nu ska jag skaka av mig obehaget av bilder av begravning, kistor och blommor och gå och äta lunch innan det är dags att åka till skolan.

Bolltäcke?

Idag kommer en arbetsterapeut hem till oss.

Det är egentligen slutet på en lång kedja av händelser, som började i höstas, eller i vintras kanske. Eller tja, nån gång runt slutet av augusti 2009, om man så vill.

Vi har världens underbaraste dotter. Dels är hon faktiskt (faktiskt!) rent objektivt sett världens finaste, sötaste, coolaste, häftigaste, roligaste och rent allmän mest fascinerande unge någonsin (ja, förutom just ditt eller dina ungar förstås, de är nästan lika coola, det fattar ju jag också), och dels har vi som mammor ända sen hon kom till oss ett oavvisligt ansvar att se till att all hennes awewomness kommer till sin rätt. Att hon kan leva ett tryggt och fritt liv där hon kan må bra och växa upp och bli en trygg och hyfsat lycklig människa.

Riktigt hur det där ska gå till har inte alltid varit alldeles uppenbart. För förutom att vara helt jädra supercool så har hon det också rätt besvärligt ibland. Hon har av och till sovit så lite och så upphackat att vi mammor har gått på knäna helt och hållet. Men dessvärre så har hon också, mer än av och till, sovit så lite och så upphackat att hon själv går på knäna.

Hon stortrivs på förskolan. När hon är där. Men när hon inte är där började hon framförallt i vintras att säga "imorgon ska jag väl inte till förskolan?" och "neee-eeej! Inte förskolan!" och "är det lördag imorgon? Jag vill att det ska vara lördag!".

Det var inte "trots". Det var inte "jag bestämmer!". Vi har sett det. Vi känner igen det. Och det var inte upptagenhet med att leken just nu är så rolig att det är jobbigt att byta. Vi har sett det med och känner igen det också.

Det här var, och är ibland nu med, vånda. Ångest. Rädsla och vanmakt. Det här var... saker jag inte vill att min treåring ska känna. Kombinerat med mardrömmar, liten matlust, och klagomål gång på gång om ont i huvudet och ont i magen. Hon var vit som snö i ansiktet på eftermiddagen när hon hämtades från förskolan, förutom runt ögonen där det såg ut som om någon tagit en stor kolbit och ritat runt. Fast det hade förstås ingen.

Vi ringde  den braiga distriktsköterskan på BVC och pratade en stund. Och hon skickade en remiss till en barnpsykolog.

Sen hände inte så mycket. Vi började försöka ha Signe kortare dagar på förskolan, vilket är svårt efter vi båda har heltidssysselsättningar och jag inte är riktigt frisk från min utbrändhet och AB har 1,5 timmes restid till jobbet. AB skulle kanske kunna gå ner i tid - vi har pratat om det rätt ofta. Men hennes lön är vår enda inkomst, och vi går redan back 5000 kr i månaden. Många av de grejer vi lägger pengar på är sånt som får vår ansträngda vardag att gå ihop, (mat, kläder, bilen, kursböcker till mig, hundens försäkring, busskort, lägenheten vi bor i osv) och tja, vi har svårt att lösa det så.

Sen. Sen när jag har examen och kan söka jobb. Då kommer vi ha två inkomster och åtminstone en av oss kan gå ner i tid. Men det är om tidigast fyra månader, och vår treåring mår dåligt nu. Är man tre år är fyra månader lång tid.

Men vi kämpade på, våren och ljuset har gjort saker lättare, min ork blir lite större sakta men säkert, och vi prövade en sak till: melatonin. Det är ett kroppseget hormon som reglerar sömn och dygnsrytm, och det går att köpa. I USA och resten av Europa är det ett kosttillskott som säljs i hälsokostaffärer. I Sverige är det ett licensbelagt medicinskt preparat. Vi läste på den forskning som finns, pratade med bekanta som använde det, och har gett Signe 2 mg melatonin varje kväll i nästan en månad nu, köpt från engelsk hälsokostaffär.

Det gör ingen skillnad för hennes nattsömn i stort (vilket inte är så konstigt eftersom det går ur kroppen på ca 3h), och hon vaknar fortfarande olycklig kvart i fem med orden "Jag är så tröööööött!" men det gör stor skillnad för hennes insomning, Istället för ångest och hysteri där hon blir hispigare och hispigare ju tröttare hon är så blir hon... sömnig. Tro't eller ej. Det är en fantastisk syn att se vår dotter sömnig...

Och sen fick vi en psykologtid. Och hon ska träffa Signe om ett par veckor men tills vidare fick vi en remiss till, till en arbetsterapeut för att prova ut ett bolltäcke. Och det är alltså det som ska göras i eftermiddag. 

Tänk om det skulle hjälpa? Tänk om det skulle ge vår lilla unge det hon behöver för att kunna sova så mycket att hon inte kollapsar av utmattning sisådär varannan dag?

Men jag vågar nog faktiskt inte hoppas. Vi kämpar på. Men vi har försökt så himla många olika saker för att ge henne det hon behöver och få en fungerande vardag för oss alla tre att jag inte riktigt tror på mirakellösningar. Eller lösningar alls. Utom möjligen tidens gång. Men man vet ju aldrig.

Det blir bättre...

Jag har haft som målsättning för helgen att inte bli förbannad på min familj. Och det har liksom inte att göra med huruvida min familj gör saker som jag kan bli förbannad över - det gör de garanterat. Båda två. Var femte minut, ungefär. Men att bli förbannad över samma saker gång på gång, som ändå inte ändras, och där den som mår allra sämst av det är jag själv, det är helt enkelt inte en bra strategi.

I våras när vi hade en period när jag och AB grälade väldigt mycket, så kom jag på mig själv med att bli fullständigt topp tunnor rasande på henne vid ett tillfälle, eftersom hon skyndade sig. Jag höll på med något i hallen, Signe var med mig och välte något, det skramlade och jag gjorde något frustrerat ljud, AB skyndade sig ut för att hjälpa till, och bara det faktum att hon halvsprang metrarna över vardagsrumsgolvet fick mig att se rött.

Då insåg jag med ens att det faktiskt inte riktigt handlar om vad hon gör eller inte gör. Om det räcker med att hon rör sig i lägenheten för att mitt huvud ska förvandlas till ett svart och rött snårigt ormbo av ilska så ligger problemet inte hos henne utan hos mig.

I efterhand ser jag ju att jag var på den absoluta gränsen av min ork den våren, under sommaren tog orken fullständigt slut, helt och hållet fullständigt, och jag blev allvarligt sjuk i depression. Nu, ett år senare, mår jag bättre och njuter hejdlöst av att inte vara deprimerad längre och vara på väg att bli frisk från utbrändheten. Men det där svarta ormboet kommer då och då ändå, och det är mest rätt jobbigt.

Nu är det söndag eftermiddag, och faktum är att både min fru och min dotter är fantastiska. Jag älskar dem innerligt och hejdlöst, och jag känner det. Den känslan, den vetskapen, gör att jag kan le överseende när det blir fel och komma ihåg att det snart blir bra igen när det kör ihop sig. Än så länge måste jag säga att det här har varit den bästa helgen på länge.

Snart kommer Signe hem från lunchbesök hos mormor och då ska hon och jag baka muffins. Från mix. Man häller på vatten och vispar. Jag tror det är perfekt nivå för vår matlagningskonst, helt ärligt talat. Om det blir någon jordgubbsglasyr över att faktiskt lägga på muffinsen blir jag förvånad.