Jag insåg häromdan att jag inte har några minnen av min mamma från innan jag var tio år gammal. Jag vet att jag inte hade några minnen alls (det var helt tomt bara) från tiden innan tioårsåldern när jag precis hade blivit vuxen, runt 18-20 sådär. Sen har jag gått i terapi och haft diverse kriser och växt upp, och pö om pö har det kommit tillbaka fler minnen. Men, insåg jag, inga där min mamma är med. Det är som att titta på fotografier där en person är bortsuddad.
Med minnen menar jag alltså episodiska minnen, sådär som en film eller bild i huvudet, att man kan återkalla hur det var och hur det såg ut och hur det kändes. Jag har en massa kunskap om min barndom, jag kan räkna upp var vi bodde och vad folk och djur hette och sådär, det är ingen minneslucka på så sätt. Det är mer som en gardin som gått ner, eller en filmspelare utan ström. Det finns där, men det visas inte. Sen har det visats mer och mer under åren, men nu börjar jag tvivla på det jag minns.
Jag vet att min mamma fanns där när jag var liten. Jag har bilder på det. Jag ser att hon är en jättefin mormor till min dotter. Hon finns i mitt liv nu, och vi har en relation, stundom ansträngd och plågsam, men ofta fin och nära. När det gäller min pappa kan jag t ex minnas han läste saga för mig och min bror på kvällarna, i mammas och pappas säng, en unge på varje arm. Jag minns hur det kändes, några av böckerna han läste och sånt. Men jag vet som fakta att han och mamma turades om - och jag har inga minnesbilder av att mamma läser saga. Inga alls. Inte godnattsaga, inga andra sagor.
Jag har inga minnen av några kramar, pussar, nattningar. Det jag minns är några få episoder, som är starkt negativt laddade - gånger jag var arg, när hon kränkte mig, när jag kände mig sviken. De finns kvar, en handfull. Men nästan inga positiva. Jag har nog alltid antagit att det var så det såg ut, att det jag minns är det som fanns. Men nu börjar jag undra. Det kanske finns mer, men som jag inte kommer ihåg.
Jag vill komma ihåg. Jag tror det finns nåt där.
