Jag längtade hem så otroligt från första dan jag blev inlagd. Det kändes som en fysisk smärta av hemlängtan. Jag kände mig så oerhört fel och ensam och utanför.
Nu när jag ser ut genom fönstret är det vår övervuxna trädgård jag ser, svalorna som jagar under molnen, äppelkart på träden. Det är istället så vackert och älskat att det nästan gör ont.
Jag kände mig inlåst på sjukhuset. Jag vet och visste hela tiden att vård är frivillig. Ingen hade stoppat mig med våld om jag hade gått därifrån. Ändå kände jag mig, och var, tvingad.
Ett tag tvingad av dropp och kateter, när jag precis blivit inlagd och de var tvungna att fylla mina blodådror med magnesium för att få ner mitt skenande blodtryck. Magnesiumsdropp känns som om hela kroppen brinner inifrån. En känsla av oerhörd hetta som flammar genom varje del av kroppen. Det är på ett sätt outhärdligt, på ett annat smärtfritt.
Sen tvingad under hotet om att förlora mitt barn. Antingen genom det oundvikliga - utan vård riskerade vi båda att dö. Då blir frivilligheten obetydlig. Eller genom det mänskliga och ekonomiska. De hade stängt neonatalen för barn födda efter vecka 28.
När jag vägrade gå med på att fraktas som ett paket ensam till Falun kom till slut en stilig man i läkarrock ner till min sjuksäng och pratade länge om bemanning och vårdplatser. Det han sade betydde i slutänden att visst kunde jag stanna där. De skulle förlösa bebin. Men i samma ögonblick som hon kom ut skulle de ta henne och frakta henne utan mig till Falun. De hade plats för mig. Men de tänkte inte vårda min bebis.
Så när jag satt fastspänd baklänges i ambulansen som i två timmar körde bort från min familj och mitt hem kände jag mig tvingad och inlåst. Även om vård är frivillig.
Det blev med ens läge att börja blogga igen.
I november 2016 fungerade plötsligt vårt första IVF-försök och jag blev gravid.
I februari upptäcktes vid en vanlig kontroll på mödravården att jag hade blod och äggvita i urinen och jag blev inlagd på sjukhus i tre dar. De gjorde en biopsi på min ena njure och den visade att jag har en autoimmun njursjukdom, IgA nefrit. Efter det fick jag äta blodtrycksmedicin, vara sjukskriven på halvtid och ta blodtrycket varje vecka.
Framåt maj blev jag mer påverkad av graviditeten och blev sjukskriven på heltid. Och så den 23 juni var mitt blodtryck plötsligt högt hos barnmorskan och jag blev inlagd. Jag fick inte komma hem igen förrän tre veckor senare, med en förtidigt född dotter.
Nu har vi varit hemma ett par veckor. Fysiskt mår vi hyfsat allihop. Mentalt orkar jag inte tänka på.
