Jag kände mig inlåst på sjukhuset. Jag vet och visste hela tiden att vård är frivillig. Ingen hade stoppat mig med våld om jag hade gått därifrån. Ändå kände jag mig, och var, tvingad.
Ett tag tvingad av dropp och kateter, när jag precis blivit inlagd och de var tvungna att fylla mina blodådror med magnesium för att få ner mitt skenande blodtryck. Magnesiumsdropp känns som om hela kroppen brinner inifrån. En känsla av oerhörd hetta som flammar genom varje del av kroppen. Det är på ett sätt outhärdligt, på ett annat smärtfritt.
Sen tvingad under hotet om att förlora mitt barn. Antingen genom det oundvikliga - utan vård riskerade vi båda att dö. Då blir frivilligheten obetydlig. Eller genom det mänskliga och ekonomiska. De hade stängt neonatalen för barn födda efter vecka 28.
När jag vägrade gå med på att fraktas som ett paket ensam till Falun kom till slut en stilig man i läkarrock ner till min sjuksäng och pratade länge om bemanning och vårdplatser. Det han sade betydde i slutänden att visst kunde jag stanna där. De skulle förlösa bebin. Men i samma ögonblick som hon kom ut skulle de ta henne och frakta henne utan mig till Falun. De hade plats för mig. Men de tänkte inte vårda min bebis.
Så när jag satt fastspänd baklänges i ambulansen som i två timmar körde bort från min familj och mitt hem kände jag mig tvingad och inlåst. Även om vård är frivillig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar