Dåliga minnen

Igår och idag har jag vansinnig galopperande ångest. Jag har också en lätt förkylning, och ironiskt nog tror jag det är så att förkylningssymptomen orsakar ångesten. Ångesten är mycket mer obehaglig och handikappande än förkylningen, så det känns ju inte helt funktionellt.

Jag tror helt enkelt jag har en betingad respons av skräck och fasa inför lätt feber och ont i huvudet. Känner jag mig lite hängig och obehaglig i kroppen så associerar jag uppenbarligen till alla andra gånger jag känt så och misslyckats/skämts/överansträngt mig. Det blir fullt påslag av autonoma nervsystemet och jag går in i fullt grubbel-mode och letar fel och faror överallt och försöker lösa inbillade eller potentiella framtida katastrofer.

Det svåra är att komma ihåg att det är en betingning. Att reaktionen är verklig och de fysiska känslorna är verkliga, men lösningen är inte att aktivt skanna av omgivningen efter hot och försöka tänka ut potentiella lösningar. Det är bara ett effektivt sätt att upprätthålla problemet.

Min hjärna går in i ett läge där det är obehagligt lätt att föreställa mig att alla hatar mig. Att jag är värdelös. Att jag kommer att bli utskämd och ensam och sviken och övergiven, och att det bästa jag kan göra är att gömma mig i en garderob, eller försvinna helt och hållet. Massiv, total felstyrning i synapserna.

Dessvärre har jag erfarenheter med mig sen tidigare i livet av att allt det där har stämt vid olika tillfällen. Det är inte så att människor inte alls kan vända sig emot en på en femöring, att de man litar mest på inte plötsligt kan svika en, eller att man (jag) kan sitta fast i ett sammanhang där många människor genuint föraktar och avskyr en, och de som borde skydda en vänder ryggen till och går. Det har hänt. Mig. Det har hänt på riktigt, och jag har inga som helst garantier att det inte kan hända igen.

Men det är inte poängen. Poängen är att min hjärna dessvärre har en inlärningshistoria som gör att inför vissa fysiska stimuli (t ex sjukdom) så aktiveras de minnena som om de vore sanna nu, och jag känner mig med ens väldigt hotad och utsatt. Det innebär dock inte, och det är det viktiga, att risken att något hemskt ska hända är det minsta större idag än säg i förrgår. Och inte heller innebär det att det min hjärna automatiskt sätter igång och gör är konstruktivt eller på något sätt minskar risken.

Det som är konstruktivt är att låta ångesten finnas där. Det får vara så här. Jag mår dåligt. Det är ok. Jag kan inte styra världen och det finns risker med att leva i den. Men det kan jag inte göra ett dugg åt, och att lägga en massa energi på att försöka styra och kontrollera sådant som inte går att påverka gör bara saken värre. Även om det skulle hända något hemskt så blir det inte mindre hemskt för att jag gått omkring och nojat över det i förväg.

Jag ska ta en dusch, och ta in tvätten från torkrummet, och ta en promenad. Och på promenaden ska jag gå förbi apoteket och hämta ut ångestdämpande medicin jag har på recept, för hur förståndig jag än är när jag resonerar och hur mycket jag än tror på teorin om att utsätta sig för icke-reell ångest (alltså ångest som kommer från inlärning i ofarliga situationer, inte ångest som är en varningssignal för faktisk fara) så orkar jag inte just nu. Jag hör brandlarmet, jag vet att det inte brinner, jag vet att det tystnar av sig själv om en stund - men nu vill jag bara trycka på avstängningsknappen.