Det plågsammaste med att vara inlåst på sjukhus var att vara ifrån Signe. Att inte få lukta på henne, se henne, veta att hon mådde bra. Eller hjälpa henne om hon inte mådde bra.
Och nu när vi är hemma igen är vi osams halva tiden och jag blir så arg att jag vill slåss. Vi grälar och bråkar och stissar upp varandra alla tre och vi är så förutsägbara att det är som att ofrivilligt vara skådespelare i en usel ångestfylld pjäs om dysfunktionella familjer. Som kör samma föreställning varje kväll, med samma trötta repliker och samma repetitiva utbrott och smällande i dörrar.
Om vi nu saknade varandra så mycket, borde vi inte kunna hålla sams när vi väl får vara tillsammans? Skulle man ju kunna tycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar