Väntan

En kväll när Hedda var några dagar gammal satt vi i skymningen på intensiven och väntade. AB hade Hedda på magen och satt i den stora svarta fåtöljen. Jag satt på en pall bredvid.

Hedda fick morfin och alvedon och hade ändå ont då och då. Hennes lilla kropp växlade i färgerna tegelrött och sjukligt gul. Hennes rygg, armar och lår var täckta av mörkblå fläckar och märken.

Tidigare under kvällen hade en äldre man, med en skylt där det stod LÄKARE och ett namn han mumlade fram och jag direkt glömde, utan medkänsla förklarat att Heddas brist på trombocyter kunde bero på en infektion. Eller på ett tillstånd orsakat av mig som innebar att hon inte kunde göra egna trombocyter. Antydningsvis var det senare dödligt. Det första var väl lite bättre.

Sen hade hon fått dropp i en timme med en transfusion. En klar vätska, samma utseende som koksaltlösning, leddes in i infarten hon hade i foten. Sen väntade vi en timme. Sen stack de henne igen, denna gång i huvudet. AB höll henne medan de stack, jag tittade bort.

Sen väntade vi. Efter en timme skulle provsvaren komma. Efter två timmar hade vi ännu inte hört nåt. Natten föll över avdelningen. Den ljusa juninatten där  ett kallt blått sken fortsatte falla in genom fönsterrutorna medan klockan gick till midnatt och förbi. AB satt med Hedda. Jag satt på en pall bredvid. Det fanns inget att säga, våra ord hade tagit slut för länge sen.

Om provsvaret visade att trombocyterna försvunnit betydde det att vår minimala lilla dotter hade någon fruktansvärd sjukdom. Om de fanns kvar skulle hon bli bra. Vi väntade och natten gick. Genom glasväggarna såg vi sköterskorna prata i sitt kontor. Ingen hade något besked till oss.

Tills de hade det. Provsvaren hade kommit. Det var oklart. Trombocyterna hade stigit litegrann men alldeles för lite. Inget gick att säga. De skulle göra om alltihop imorgon.

Fortfarande stumt skräckslagna gick vi och lade oss.